Inget knark under graviditeten - din unge kan bli homo

Jag orkar nästan inte kommentera denna artikel i DN, för det är så dumt, men eftersom jag är personligt berörd av detta, samt att man prickar in ungefär alla mina käpphästar i vetenskapsjournalistiken så känner jag mig manad:

Att saker som den gravida kvinnan gör kan påverka fostret är ju knappast nyheter för någon. Men jag känner mig djup tveksam till en "studie" (eller är det en bok? eller är det Dick Swaabs samlade kunskap?) där man verkar ha visat att lite vad som helst som morsan gör an påverka ungen lite hur som helst. Tar du amfetamin? Då blir ungen korkad (och kanske gay, om det är en flicka)! Stressar du? Då blir barnet homo! ("Ingen risk för Shorty då", säger barnafadern, "du är ju så lat."). Lever du i en stad? Då blir ungen autistisk!

Det låter lite som att man har mätt lite vad som helst som blivande mödrar kan tänkas göra och som vi vet är dåligt för människor, och mätt utfallet på lite vad som helst som kan mätas på avkomman. Fakta: om det görs 100 mätningar på lite vad som helst, så kommer några procent av dem visa statistiskt signifikanta resultat. Det är inte trolleri, det är sannolikhetsteori.

Sedan har vi alla roliga exempel på ihopblandning och selektion, kanske är det de redan inte-så-smarta som tar amfetamin och/eller röker under graviditeten (obs, på gruppnivå!)? Kanske är det de välutbildade som bor i städer och vars barn har högre sannolikhet för autism? (Har referens på detta, men hittar inte just nu). Det enda som det verkar finnas bakomliggande förklaringar till är  yngre bröder i en syskonskara med flera pojkar är homosexuella i större utsträckning än andra (6-13% sannolikhet, om vi utgår från att det är 5-10% i hela befolkningen.) Fast det är inte Dick Swaabs resultat.

Och som vanligt är det inte killen som skriver i DN som har läst studien/boken/vad det nu är. Han har bara läst en artikel i The Telegraph, skriven av någon som läst en artikel i Sunday Times.

Jag tror den enda vettiga slutsatsen är att en alltid kan skylla på mamma.

Att upplysa om fertilitet utan att gå på styltor

Åh, här har vi ett återkommande ämne i pressen: att förfasa sig över hur gamla barnaföderskorna är nu för tiden, för 40 år sedan var förstagångmammorna 26 och nu är de nästan 30.... Siffrorna är rätt, men jämförelsen är orättvis: för just 40 år sedan, alltså på 70-talet, så var barnaföderskorna ovanligt unga. Detta visades förtjänstfullt av SCB i mars förra året.

Det mest irriterande med dagens artikel i DN är att den citerar samma artikel från SCB som jag länkat ovan, men glömmer att ta med det viktigaste diagrammet, så här får ni det:

Av figuren ovan framgår alltså att barnaföderskorna inte är så gamla nu för tiden, men att det för 40 år sedan var ovanligt unga. Att säga att barnaföderskorna är så gamla nu för tiden är alltså ungefär lika smart som att säga att alla människor är så långa nu för tiden, och jämföra med den där dagen då du gick på styltor. Kom igen nu, detta lärde ni er på metodkursen, oavsett vad ni läste! (Jag hoppas verkligen att detta är journalistens vinkel, för professorn borde verkligen veta bättre).

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är bra att man pratar om fertilitet och ofrivllig barnlöshet (och frivillig barnfrihet!), att svårigheter att få barn inte ska vara något skämmigt eller hysch-hysch, att folk lär sig att "och när ska ni skaffa barn då?" inte är lämpligt att fråga andra än sina närmaste vänner. Men det ska inte göras med skrämselpropaganda om biologiska klockor och referenser hur det var "förr i tiden", för det är helt enkelt inte sant. För den faktatörstande rekommenderas en dansk studie från förra året som gör mycket klart att ålder är en faktor för fertilitet på gruppnivå, men på individnivå spelar andra faktorer en minst lika stor roll.

Dags för nya scoop, hälsoredaktionen!

Varning för godis! - eller hur man torterar data tills den erkänner

Rubriken är rätt, men sen blir det fel ändå. Viss mat kopplad till depression, skriver SvD, och Vetenskapsnyheterna i P1 (eller är det vanliga nyheterna?) rapporterar att margarin, smågodis och rött kött är kopplat till depression. Fullt rimligt, tänker jag. Den som är deprimerad orkar sällan fixa ekologiska långkok med lågt GI.

Sedan lyckas man, oklart hur, få det till att det är maten som orsakar depressionen. Eller, det verkar finnas nån sorts idé att maten driver inflammation som i sin tur driver depression. Huruvida det är rimligt får medicinare bedöma, men sist man skulle bota depression genom att bota inflammation var det ju inte riktigt så  enkelt. Framför allt undrar jag hur man kan vara så säker på att inflammationen  driver depressionen och inte tvärt om. Men kausalitet är ju aldrig viktigare än ett fett pressmeddelande som i sin tur ger göttig mediauppmärksamhet.

Men även den som bara ville fastställa att sambandet finns så är ute på hal is. Ett starkt samband hittades nämligen bara om man jämförde den femtedelen som åt "sämst" med den femtedel som åt "bäst". Min handledare kallar det för att "massera" sin data lite, tills den visar nåt intressant. De som är mindre diplomatiska kallar det för att tortera data tills den erkänner*.

Martin Ingvar uttalar sig i P1 och låter väldigt positiv till studien. Jag tror inte, eller vill inte tro, att en senior och uppburen forskare som Martin Ingvar inte vet skillnad på kausalitet och korrelation, och att det bara är P1 som klippt hans citat så att det låter som att  han inte vet det. I slutet av reportaget säger han nämligen att kost, likväl som depression, är kopplat till ekonomi och sociala faktorer "och för den gruppen räcker det inte att ändra kosten". Fortfarande inga quick fixar alltså. Vilken överraskning!

*Citatet "If you torture the data enough, nature will always confess" tillskrivs Nobelpristagaren Ronald Coase.

Update: Även DN hänger på, och missuppfattar redan i rubriken.