torsdag 30 augusti 2012

Signifikant choklad och annat smarrigt

Publiceringsbias kallas det inom forskarvärlden, det faktum att studier som visar signifikanta resultat blir publicerade i mycket högre utsträckning, än studier där man inte kan dra någon säker slutsats. Till vetenskapsjournalistikens område kan vi foga termen gotte-publiceringsbias: fenomenet att om något riktigt smarrigt (och med tvivelaktigt näringsinnehåll) visar sig vara nyttigt för dig, så kommer studien få stort genomslag i media.

Veckans fall av gotte-publiceringsbias står DN för, när man deklarerar att konsumtion av choklad skyddar mot stroke. Och Ekot går steget längre: Nu är choklad medicin mot stroke! (Nobelpris nästa?). Studien avser 37 000 svenska män som bland annat svarat på frågor om kostvanor och som sedan följts upp i olika register under en tioårsperiod. Studien visar att  de män som åt ca en halv chokladkaka i veckan drabbades av stroke i mindre utsträckning än de övriga.

Innan vi alla börjar bunkra Marabou-kakor kan vi tänka på några saker. I DN-artikeln säger forskaren aldrig att chokladen faktiskt skyddar mot stroke, bara att man har hittat ett samband. Det hindrar dock inte DN:s redigerare att sätta en rubrik som om det vore ett orsakssamband. Vad vi inte kan veta är om det faktiskt är chokladen som skyddar eller om det är så att de män som tycker om choklad också har andra egenskaper gemensamt, som inte fångas upp i frågeformläret. Eller kan det finnas en gen som gör att chokladhatare oftare får stroke?

Nästa gnäll jag har kan vara jobbigt att läsa om tycker att sannolikhetsteori är rena grekiskan, men bear with me: om man samlar in massor med data om en stor grupp människor, tänk dig minst 15 000 pers och ett formlär med minst 100 frågor om kosten. Sedan kommer vi på att vi vill kolla om kosten har ett samband med en variabel vi är intresserade av exempelvis att drabbas av stroke eller att få fortkörningsböter. Vi matar in allt i datorn och hurra! visst fick vi några p-värden på under 5%. Tonfiskätarna åker inte fast för fortkörning alls lika ofta som icks-tonfiskätarna. (Obs, detta exempel hittade jag just på!)  Problemet är bara det att det om vi samlar in 100 variabler som alla inte har samband med den variabel vi vill mäta, så kommer vi, rent sannolikhetsteoretiskt, att hitta ett antal samband ändå, som bara beror på slumpen. I genomsnittsfallet kommer just 5% av variablerna vara signifikanta, eftersom det var just den gränsen vi satte upp.

Det här är ett populärt sätt att bedriva forskning, och den har sina poänger, men man måste vara försiktig med resultatet. Verkar det rimligt att tonfiskätning skyddar mot fortkörning? Finns det tidigare forskning som tyder på att detta samband finns, eller är det en av de förväntade fem procenten? I just chokladfallet finns det tidigare studier som tyder på att resultatet inte är nonsens, men det det kan vara värt att tänka på, nästa gång media talar om att du får dricka (nästan) hur mycket rödvin du vill. Eller kaffe. Eller....

(Samma studie refereras i SvD här.)

(Jag kommer fortfarande inte år Neurology från jobbet, (och inte ni heller), men ett abstract till den kommande publiceringen finns här.)

onsdag 22 augusti 2012

Fetma, förvirring och viskleken i vetenskapsrapporteringen

Fetma kan göra dig dum, påstår DN, som hänvisar till ett reportage i BBC News, som i sin tur berättar om en studie som visar ett samband mellan viktuppgång och försämrad kognitiv förmåga, som enligt DN är språklig förmåga, minne, orientering i tid och rum, med mera. Till att börja med blir jag irriterad, för den här typen av samband brukar inte hålla när man kontrollerar för utbildning, yrke, bostadsort, inkomst och så vidare: övervikt är vanligare bland lågutbildade, och en inte så vild gissning är att lågutbildade som inte tränar sin kognitiva förmåga på fritiden helt enkelt blir dummare. (Jag blir själv ganska korkad bara under semestern).

När jag sedan läser vidare på BBC:s site får jag reda på att de 6000 studiedeltagarna alla är "civil service workers", vilket ungefär är byråkrater i statlig sektor, och alltså kan antas ha liknande utbildning och arbetsplatser. Vi kan alltså vara lite säkrare på studien mäter det den säger sig mäta (sambandet mellan fetma och försämrad kognitiv förmåga) och inte bara mäter olika saker som i sin tur mest beror av socioekonomiska faktorer. Hade man fått med det i DN hade texten där framstått som betydligt seriösare. Nu framstår det bara som att man inte kan/vill/ids sätta sig in i rapporteringen från den medicinska/vetenskapliga fronten och istället bara upprepar valda delar av det andra skriver om, som i sin tur (kanske) har läst artikeln eller intervjuat forskaren.. Det ursprungliga resultatet förenklas eller förvrängs lite i varje led och precis som i viskleken kan budskapet ha blivit ett annat i det sista ledet.

Tyvärr missar DN (som vanligt) skillnaden mellan samband och orsakssamband. Är det verkligen så att fetma orsakar den nedsatta kognitiva förmågan? Kan det vara så att nedsatt kognitiv förmåga orsakar fetma? Man nämner genetiska faktorer i förbifarten, vilket ju i sig alltså inte ger stöd för ett orsakssamband åt varken det ena eller det andra hållet, utan snarare att bägge (delvis) har andra orsaker. Det vore bättre om man förklarade det, istället för vad kognition betyder.

Uppdatering: Både DN och BBC gör det mycket svårt att hitta den faktiska artikeln, eftersom personen som uttalar sig inte är författare till artiklen i fråga. När den dyker upp visar det sig att mitt lärosäte inte tycker att vi behöver Neurology, så jag får bara läsa ett abstarct (förlåt svengelskan!). Det jag läser där gör mig ännu mer förvirrad, för det är inte de överviktiga/feta vars kognitiva förmåga försämras mest, utan de som både är feta och har olika metaboliska avvikelser. Dessutom är hela studien baserad på jämförelse av medelvärden för hela gruppen, inte för individer, vilket inte heller stärker att det rör sig om ett orsakssamband. Detta påstås inte heller i studien. Baxläxa på vetenskapsavdelningen alltså.

Uppdatering2: Precis när jag ska till att posta Uppdatering 1 levererar mitt twitterflöde en artikel baserad på samma kohort som visar att social ojämlikhet delvis kan förklara ökad risk för diabetes. Kanske var min första tanke om socioekonomiska faktorer inte så dum ändå.

torsdag 16 augusti 2012

Gravidpekpinne blir fuling i The Guardian

Jag brukar bara ta upp inslag knasig rapportering om vetenskap i svenska media, men denna artikel i The Guardian är ändå intressant, eftersom någon (forskargruppen och/eller journalisten) tar till ett riktigt fult knep:
En forskargrupp vid University of Chicago har visat att gravida som jobbar efter åttonde graviditetsmånaden föder barn som väger i genomsnitt 230 gram mindre, jämfört med de som slutar arbeta i månad sex till åtta (och låg födelsevikt förknippas i sin tur med förhöjda risker för andra problem och sjukdomar). Så långt allt väl, men rubriken? Journalisten och/eller forskargruppen jämställer arbete efter åttonde graviditesmånaden med rökning under graviditeten, enbart baserat på att den genomsnittliga födelsevikten är ungefär lika i de båda grupperna. Jag är inte läkare eller barnmorska, eller expert på konsekvenser av tobaksrökning men är ganska säker på att det finns fler, och troligtvis värre, problem som kan uppstå om den gravida kvinnan röker. (Jag tolkar Vårdguidens info som att jag har rätt).

Det som görs här är kanske bara dålig journalistik, men det är också en fuling: genom att koppla ihop sitt resultat om att något (att modern arbetar långt in i graviditeten) är dåligt, och säga att det är lika illa som något alla är överens om är jättedåligt (rökning under graviditeten) så får man troligtvis rejält mycket större genomslag i media, än om man "bara" har resultatet att arbete sent i graviditeten ökar risken för låg födelsevikt (vilket ju i sig är ett intressant resultat).

Konsekvenser av detta: 1) Mödrar som vill/måste arbeta sent i graviditeten stressar upp sig onödigt mycket i tron att arbetandet är lika illa som rökning. 2) Rökning under graviditeten bagatelliseras med resonemanget att "allt är så farligt nu för tiden, till och med att jobba". Dåliga saker både och. Är det värt det för några fler klick i The Guardian?

(Tips från @MFahlen).

fredag 10 augusti 2012

Är den nya troféfrun knubbig?

Stressade män föredrar "kraftigare" kvinnor, påstår SvD/TT. En testgrupp av män blev utsatta för diverse stressande tester och intervjuer, och föredrog efter detta "signifikant kraftigare" kvinnor. (Hur mycket kraftigare "signifikant" kraftigare är framgår inte. En BMI-enhet? Två? Fem?) Efter att ha ägnat en alltför lång del av förmiddagen åt att hitta originalartiklen (ledtrådarna "brittisk" och PLoS One räcker inte långt) blir jag ändå tvungen att såga det här resultatet.

Kanske har forskarna rätt, men efter vad som framgår i SvD/TT:s notis så finns det inget i studiens upplägg som utesluter att männen i experimentgruppen redan innan föredrog  "kraftigare" kvinnor och att denna skillnad inte alls uppstod efter stressen. (Jämför Tanjas exempel om huruvida illrar bli blöta när man häller vatten på dem).  Inget belägg för att 2010-talets troféfru är knubbig, alltså.

(Tips från  @planckskonstant).

Tillägg:  DN rapporterar också, snäppet mer nyanserat. Den tillfrågade forskaren säger att kulturella faktorer har störst betydelse, och att den som byter kultur ofta byter preferenser. Det resultatet tycker jag är mer intressant, än det som DN:s rubriksättare väljer (och det är fortfarande högst oklart vad "större" innebär).

fredag 3 augusti 2012

Bögar som blodgivare och statistisk diskriminering

Centerpartiets Annie Lööf förslår att de speciella karensregler som gäller när män som har sex med män vill donera blod ska slopas. Istället för att de , som nu, inte får ha haft sex med en man på ett år, ska samma regler gälla som för alla, dvs att en blodgivare inte får ha haft en ny sexpartner de senaste tre månaderna. Man ska istället fokusera på blodgivarens individuella riskbetende.

Intressant nog så är RFSL emot förslaget och tycker de nuvarande reglerna behövs, eftersom en betydligt större andel av män som har sex med män är bärare, jämfört med hela befolkningen: knappt 5% smittade mot 0,06% i hela befolkningen (om jag räknat rätt, baserat på dessa siffror) Detta anses tillräckligt för att motivera statistisk diskriminering av män som har sex med män som blodgivare (men att det är bra om förslaget öppnar för diskussion om hiv-prevention).

Jag är emot statistisk diskriminering, men i det här fallet är det en väldigt svår fråga. Även om mannen som har sex med män sedan lång tid tillbaka endast har sex med en man så finns det aldrig någon 100% garanti att den blodgivande mannens partner är lika monogam. Utöver den högre sannolikheten att den otrogna partnerns parner är hiv-smittad så  sprids hiv-virus lättare vid vissa typer av sex (läs:analsex). Med andra ord är det större risk att en man som har sex med män blivit smittat av sin otrogna partner, utan att veta om det, jämfört med heterosexuella (givet att män som har sex med män är lika benägna att mörka otroghet som heteros).
I slutänden måste man komma ihåg vad reglerna kring blodgivning är till för. Det finns andra grupper som också är förhindrade att lämna blod, exempelvis personer har bott längre perioder i vissa länder, helt enkelt för att risken är för stor att deras blod skadar mottagaren. Det handlar inte om allas lika värde, det handlar om att inte utsätta svårt sjuka eller svårt skadade människor för risker.

(Ja, jag fattar att det inte handlar om "rätten" till den altruistiska handlingen att ge blod, utan om bilden av att män som har sex med män per definition är promiskuösa och benägna till sexuellt riskbeteende, men då kan vi väl prata om det istället? /En som inte heller får lämna blod)

Tillägg: Hanne Kjöller tycker ungegfär som jag, fast är lite mindre pryd.